vad skall dagen ha med sig...

Igår em satt jag i en fåtölj, (ensam hemma)det mesta av ögonen läste, en liten del av dem sneglade på teven. Det ringer på dörren, hörde nog inte första signalen utan reagerar på att Maggie ställer sig vid ytterdörren och  visar att ngn är på bron.
Nu skall jag förflytta mig till rullstolen, inget lätt manöver och inte heller riskfri. Bokstället, boken, kudden och tvkopplaren skall placeras på närliggande bord. Inget går enligt planerna. Telefonen som ligger brevid mig i fåtöljen ramlar ner under soffan, samtidigt som ngn ringer på den. Låter den ringa. I den stressituation som nu uppstår hamnar det mesta på golvet. Hunden blir ivrigare, försöker samtidigt ropa: JAG KOMMER. Hunden springer fram och hoppar upp i min famn. I det läget försöker jag på en överlyftning till rullstol. Hamnar från ett vinglande läge åter i fåtöljen. Ber Maggie sätta sig och gör ett nytt försök. Lyckas!!!! Rullar ut i hallen, greppar dörrtelefonen: VEM DÄR? inget svar. Personen ifråga har försvunnit under tiden jag utsatt mig för risken att ramla.
Det var nog en försäljare.Jag hoppas mina vänner vet att de måste vänta. Ha tålamod.
Det dröjde ett bra tag innan hjärtat rusade  färdigt och andhämtningen blev normal igen.
Sådana följder kan en dörrsignal få. Samtidigt undrar jag vem som stod bakom dörren, ett svar som jag kanske aldrig får. Vill ju så gärna ha ngn bekant som tittar in, då jag är ensam. Telefonen låg kvar under soffan tills mannen kom hem. Det var också han som hade ringt. Tur att jag hade den mobila!